5 september 2012

Jobbigt

Hur går det nu med uppdaterandet av bloggen...Jo sådär orkar inte riktigt se tillbaka ännu och är väl kanske lite rädd för att det ska bli alldeles för påtagligt hur jobbigt det har varit. och är fortfarande men på ett annat sätt.
jag gråter när det går bra för någon på TV framförallt inom sporten, jag gråter när jag får besök bara för att mina vänner bryr sej om MEJ!! Tappade bästa nagellacksflaskan i badrumsgolvet och den gick sönder. Gråter då oxå för då är det något som går emot. Känns lite som om jag beter mej som en 9 åring....???
Det värsta var nog igår måndag när sjuksköterskan från dagvården på sjukhuset ringer och meddelar att " nu trappar vi ner på kontrollerna till ca 1 gång var 3:e månad. men det här är ju vårat liv ju att åka fram och tillbaka till sjukhuset och ta prover, fika på lekterapin ( mammaterapin).....

i morgon dax för första Ultraljudet såhär efter all behandling. Känner med väldigt blandade känslor för att åka dit i morgon ( snart idag, när ska jag börja sova på nätterna igen?) Kroppen säger strunta i det allt är ju ändå bra nu, och hjärnan säger åk du vet att du måste. och jag vet att hjärnan kommer övertala kroppen att åka. Sen vänta vänta vänta på UL svaren det kan visst ta upp till en vecka?!
Tänk om något inte ser riktigt okej ut? Tänk om min lilla skrutt är sjuk igen. Kan han vara det fast blodproverna är okej? Ser dom inte det där? Antagligen inte för det är inte det som det kollar efter.

Min taxvalp Boris som nog kommer hjälpa mej mkt genom svåra stunder!
Återkommer med svaren.....

1 kommentar:

  1. Känner igen mig i det du skriver. Känns som man tappar allt fotfäste all kontroll när behandlingen är över. Man är ju så van vid att trycka på den röda knappen, prata med onken dagligen om värden och feber, prata med andra cancermammor. Alex slutade sin behandling i dec förra året och jag minns hur otäckt det var att behöva lämna tryggheten som onkologen ändå ger. Men jag lovar dig det blir snabbt bättre, i början satt man där med tempen för att hålla koll och inser i nästa sekund att det behövs ju inte längre! Han har inga dåliga värden längre. Men det sitter så inrotat. Nu är tempen instuvad i medicinskåpet, port à cathen finns nu mera konserverad och har en undangömd
    plats. Snart är ni där också o det känns underbart!
    Tänker på er och håller alla tummar!!!!! Kram Ulrica ( mina barn o jag bloggen)

    SvaraRadera