12 juni 2012

Besked

Redan på fredag samma vecka som lilleman blivit opererad ringde doktor Jörgen från MSE och ville ge oss ett besked på vad det var som hade orsakat svullnaden i halsmandeln. Här kände jag att det här är inte helt okej. Han frågade oss om vi ville ta beskedet per telefon eller komma till avdelningen. Sambon tyckte att det inte spelade någon roll vilket. Men jag är idag glad över att jag envisades med att vi skulle åka till avdelningen. Jag hämtade sambon på hans jobb och vi åkte till MSE.

Jag,sambon och lilleman träffade Jörgen i avdelningens samtalsrum. Jag kommer aldrig glömma hur det kändes när dörren stängdes bakom oss och vi blev ombedda att sätta oss ner. Det kändes som vi var med i någon sjukhusserie på tv.... Vad jag däremot inte riktigt kommer ihåg det är allt som sas i det där rummet. Så jag vet inte riktigt egentligen hur han berätta för oss hur det låg till. 
Kommer ihåg att han berättade att det var en tumör som hade orsakat svullnaden och att den var elakartad. Vidare berättade han en massa om sjukdomen och att den hade väldigt goda odds. Sen fick vi reda på att redan tisdag-onsdag nästkommande vecka skulle vi antagligen få åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för vidare utredning och behandlingsstart. Där är det som om någon stängde in mej i en plåtburk. Det ekade i mitt huvud jag kände att jag ville bara gå ut därifrån och vakna ur mardrömmen och allt var som vanligt. Men det kommer aldrig att bli som vanligt igen. Så på måndag var vi välkomna att besöka dagvården på MSE för att bekanta oss lite vart vi kommer att få åka för att göra alla provtagningar mellan behandlingarna. 
Det var vad vi trodde då i alla fall.

Vi tog oss hemåt och stannade till på leksaksaffären, stora sonen skulle på kalas i helgen. 
Medans vi går där i affären så ringer telefonen, det är Jörgen som meddelar att Uppsala vill att vi åker dit redan på söndagen. Alltså bara en vecka efter att vi hade fått läggas in akut på Barn.
Men redan på söndag....hur skulle jag nu hinna med allt innan vi skulle åka? Och skulle vi bli borta flera veckor eller bara någon dag??? Frågorna var många och svaren få. Och så kommer det vara ett tag framöver det förstår jag nu, när det gått en tid. 
Alla stackars anhöriga och kompisar som vi skulle behöva meddela vad som händer. Jag bestämde träff med barnen farmor och världens bästa svärmor över en middag hemma hos dom redan på fredagen. Idag kan jag säga att det var ett bra beslut.

2 kommentarer:

  1. Hej Lena! Har svårt att hitta ord för det som hänt er lilla kille. Jag skickar all styrka och kärlek till er i det ni har framför er. Om du vill får du väldigt gärna höra av dig. Massa Många Kramar// AnnBritt

    SvaraRadera
  2. Det går aldrig att vara förberedd, det är bara så. Man vill inte höra men ändå veta. O det jobbigaste är att man inte helt kan vara säker, så är det.
    Det är tungt o man flackar mellan sorg o glädje. Det handlar om att lyssna på sig själv oavsett om man känner att det inte är rätt tillfälle. Man är trots allt bara människa glöm inte de.
    Kram kram till er

    SvaraRadera